Att leva i eller med sitt förflutna? Många med mig kämpar med tidigare händelser i livet som har förändrat hela synsättet på livets mening. Givetvis har man både positiva och negativa händelser som gör detta men det är de negativa sätter de djupaste spåren. Eller det är iafall så i mitt fall.  Många händelser har satt sig djupt rotade i min ryggrad. Psykologerna kallar detta för schemastyrt beteende. 

 

En av många som jag träffat för att jobba med mig själv och mina egenheter frågade mig vid något tillfälle.

Vem har bestämt att du ska vara sådan?

Är det en fråga som är adekvat i mitt fall. Ja antagligen för vem är det som bestämt hur jag ska hantera mig i olika situationer? Hur min personlighet ser ut? Är det helt och hållet mitt beslut att vara för stolt för att ta emot hjälp, att få dåligt samvete för andras motgångar, att sätta andra människor i första rummet, att aldrig känna känslan av att räcka till, att alltid känna sig fel, att känna sig vara värd mindre än ett urtuggat tuggummi på gatan. Har jag bestämt själv att jag ska vara en sådan person??? Låter otroligt dumt i så fall.

 

Att sluta leva i det förluta är inte en lätt sak. Att se till så att det inte styr dig i dina beslut eller känslor.

Att lära sig leva med sitt förflutna handlar nog mest om att acceptera det som hänt och inse att man inte kan ändra på det som hänt, bara kunna göra en förändring så att det inte händer igen.

 

Jag inser mycket med mig själv. Och att känna att jag, trots alla som tidigare sagt mig just detta (har hört men inte lyssnat), kommit fram till detta själv och att jag har en början till en solid grund att stå på. Jag är på väg framåt, trots alla upp och nergångar. Och senaste tiden har jag haft fler nedgångar än uppgångar. Men jag började högre upp och har inte hamnat lika djupt som tidigare. 

Motgångar ger framgångar....inte alltid säger jag då, utan att vara pessimist. Endast realist.

 

 

Ett av Three days grace bättre album, Life starts now från 2009