Mz¨Bizzan

Önskar alla en härlig midsommar!!!

Om ni visste hur tung hopplösheten känns, saknaden av glädje i livet. Saknade av att känna en frihet och att inte bli taget för given hela tiden.
Alltid behöva medla mellan parterna. Stå vid sidan av och se hur varje familjemedlem är en fristående pelare. Som jag försöker dra samman koppla ihop till en stor enhet. Men alla stretar åt var sitt håll.
Var är min åsikt i denna eviga strävan att få alla sams. Vart står jag?

Jag känner hur hopplösheten kväver mig. Jag känner hur luften runt oss bär vår ilska allas arghet - som ett svart skynke. Luften låter det sväva och fladdra över oss och smitta av sig på omgivningen.
Skirt och vackert ser det ömtåligt ut. Nästan som en strimma rök. Men det är nästan okrossbart. Många års irritationer har vävts samman till detta vackra skynke, med en uppgift enbart - för att förtsätta förgifta oss med vår egna ilska.

Vad krävs för att vi ska kunna förstöra det. Vad krävs för att vi ska få se solen och himlen igen.
Om vi enas är vi starka, som en enhet är vi tåliga, som en familj kommer vi finna glädjen.

Snälla låt oss bli en familj igen!




Image: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net

Frustrationen äter av min energi. En liten tugga i taget, knappt märkbart för studen. Mina små energitjuvar. Det är frustrationer som tvätten = en tugga, Oscar *suck* = 2 tuggor, Städ-Disk-De andra barnen-Loke med sin ärthjärna-bilen-räkningar-midsommarafton......så många och så mycket energi det går åt för mig att vara orad, frustrerad, arg, ledsen - glad????.
Men timme efter timme med de små djävlarna tuggandes så tar orken slut. Energinivån är nere på snart noll.
Då sätter nästa frustration igång för att verkligen få kroppen i underläge.
JAG BEHÖVER LADDA - ladda batterierna för de går inte byta ut. Var - Hur - När?????

Undrar om jag skulle sakna de små energitjuvarna om de försvann???? Hur i hela friden ska jag få dem att försvinna??? Frågorna är många och kaotiska - undrar om inte det oxå tar sig en smakbit på min energi????

Ahhhhhrrrggg shit alltså. Hur fan ska jag lösa detta då.




Image: renjith krishnan / FreeDigitalPhotos.net

(google översättning:) o. .. u. säger din son har ADHD Jag trodde redan det var upp till mig.


Wikipedia = ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter. Många med ADHD har problem med vissa sinnesintryck, precis som en del personer med Aspergers syndrom.

Oscar är helt upp och ner idag arg sur och irriterad. Skriker åt mig och tjuter. Smäller i dörrar och dunkar huvudet i väggen. Jag vet inte hur i helvete jag ska hantera honom när det blir så här. Allt blir så djälva fel hela tiden och jag orkar verkligen inte stå för det jag säger utan håller på att vika mig. Fan han vet att det är så.

Jag bara önskade att vi hade en diagnos på honom så jag visste.

Jag känner mig som en helkass morsa som inte klarar av att hantera en 9årings vansinnesutbrott. Han ställer allt på tvären och får mig att känna mig ännu värre än vanligt. Fan fan fan.

Det gör så ont, mitt innersta. Mitt hjärta får sig en törn varje dag. Med ett ord, en tanke eller en blick som visar avsky. Jag försöker ge vad jag har, det är inte mycket det vet jag. Men orken är slut.

Jag ber om mirakel, om solsken och ibland om bara så lite som en vänlig gest.
Men jag får ingenting mer än tomma matriella ting. Utan känslor - där prislappen bestämmer att värdet är högt.

För mig hade värdet varit högre i en rödklöver enkel men handplockad. Med ord som var vänliga och generösa.

Missförståndet ökar mellan oss, finns det en väg tillbaka eller är det ändstation här. Är det inte något mer än så här. Är livet så svart eller vitt, finns ingen gråzon. Eller är det så att vi fastnat i den gråa zonen och inte kommer loss. Är det så att vi måste bestämma oss för svart eller vitt. Vill vi då samma sak?

Väljer vi samma färg?


Image: Arvind Balaraman / FreeDigitalPhotos.net

Känslor vad är det? Vad är det som händer med känslorna? Kan man styra vad man vill känna kan man styra om man inte vill känna? Hur kommer det sig att humöret sviktar så?
Varför blandar sig känslorna som en stor färgpalett. Rött grönt blått - Arg ledsen glad. Finns det en förklaring?

Orden bara tränger sig ur huvudet vill ner på pappret jag får en känsla av att de är osams. Jag försöker få till en mening och de bara hoppar runt som om det ena ordet vill vara före det andra.

Fortfarande trött fast kudden har fått känna tyngden av mitt huvud i några timmar. Den ena känslan efter den andra bestämmer för hur jag ska vara. Hur jag ska må. Inom mig målar jag upp en tavla med färger som ett collage av känslor. Det är ingen vacker bild jag ser. Mörka färger på varandra i ett virrvarr.
Tanken om att det är mina känslor som är så mörka och osammanhängade är skrämmande.

Vill ha något som dämpar mina känslor som dämpar min ångest.


Image: m_bartosch / FreeDigitalPhotos.net

Sitter i mina tankar, ensam på skolans café. Funderar på om jag gjort rätt. Med min ansökan till skolan i höst. Lämnade precis in den. Tänk om jag inte fixaar det, om det går åt skogen.

Jag behöver verkligen lite positivt i mitt liv just nu, lite upplyftande känslor. Som får mig på fötterna igen. Kan skolan ge mig det? Jag hoppas verkligen att det är så.

Kaffet kallnar, mackan är borta och mobilen vibrerar för att påkalla min uppmärksamhet.
Människorna runt om mig börjar röra på sig. Jag försöker sjunka in i hörnet längre in för att inte synas. Min största fasa är att man ser hur jag mår och att mina känslor står skrivet tydligt i mitt ansikte, min osäkerhet, min rädsla och min ensamhet.



Image: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net

Tröttheten är överväldigande. Några timmars sömn är som bortblåsta.
Visst vore det underbart att få sova bort sina bekymmer. Det vore väldigt behändigt. Bara somna  och vakna som en ny utvilad människa. Frisk full av liv och kraft. Full av ljusa härliga tankar.

Har funderat och kommit fram till att man skulle behöva ett kod ord.  Ett ord som gjorde att vardagen bröts att det liv amn lever stannade upp. Så själen fick en chans till vila och att ladda upp sig igen, för att man skulle orka ta itu med konflikter med vardagen på egen hand. För livet är väldigt frikostigt när det gäller att bjuda på problem.

Hur kommer det sig att mitt liv bestämt sig för att vara så generöst i det avseendet. Att det så frikostigt bjuder på allt jävelskap.

Ensamheten gör sig påmind Ett svagt försök att få lite vila i hopp om att sömnen kanske ska infinna sig med sin mjukhet och få min sargade kropp att vila bara för en timme eller två. Att ensammheten inte ska kännas så påtaglig. Med löfte om en dröm en härlig dröm om paradiset där inga bekymmer finns. Visst skulle det vara fantastiskt om man kunde tvinga sig till drömmar så fort man slöt ögonen. Drömmar om fantastiska sandstränder  med havet så långt ögat nådde. En öde plats i värmen någonstans.




Image: djcodrin / FreeDigitalPhotos.net

För en stund trodde jag att allt kändes ljusare, en strimma av hopp. En fridfull tystnad som försökte dämpa huvudvärken. För en kort stund kändes inte omgivningen lika tryckande. Det ger mig ett tillfälle att andas, att få dra in luft i lungorna, även om det gör ont.
Andetagen är tunga som om de kippade efter andan.
Försöker kväva en gäspning, desperat försöker jag svälja tröttheten, glömma orkeslösheten
jag andas in djupa andetag av den friska luften i hopp om att få känna ett sting av pigghet kankse tom bli lite alert.
Den strimma av hopp som infann sig tidigare känns suddigare och suddigare
Den tryckande känslan återfinner sig sakta men säkert som om den alltid funnits där och det är den plats den ska ha.
Jag önskar mig bort, så långt bort det går. Där jag får känna frid. Frid i kropp och själ. Frid i sinnet och en chans till återhämtning. En chans till att bli normal igen.



Image: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net

Huvudvärken sprider sig ner i axlar och skuldror. Värker ger mig svettpärlor i pannan.

Frågan jag ställer mig är:
Hur ska detta sluta? Finns det ett slut eller hur kommer det att bli så här för resten av livet. Ögonen fuktar sig vill så gärna rinna över vill så gärna ge tårar på kinderna men förmågan är borta.

Masken jag tar på mig varje dag hindrar mig till att visa mina egentliga känslor, arghet, sorgsenhet inte ens en gnutta av glädje släpper den genom.

Ensamheten är tryckande, mörk, en tunnel utan ljus. Tröttheten gör sig påmind. Ett tryck över ögonen vill tvinga ögonlocken att stänga sig. En gäspning fäljs av en till, förtvivlat famlar kroppen efter sömnen.

För ett kort ögonblick återkommer minnesbilder från dagen. Få korta sekvenser vimlar förbi i en väldig fart, lite för fort för att jag ska hinna komma ihåg vad som hänt under dagen. Bilderna som andrar samlar på sig som minne förblir svarta hål för mig.

Funderingar:

När ska det vända? Finns ingen chans till förbättring?

En bitter smak i munnen, magsyran som stöter upp i rask takt. Huvudvärken gör sig påmind men även resten av kroppen känner jag av, varje detalj har sin svaghet. Ett svagt ögonblick och allt omkring mig tynger mina axlar, kväver mig.
Inom mig fäktar jag vilt, inom mig rusar ilska upp i ett hopp om att hitta ytan. Jag trycker ner alla mina känslor och hoppas att mitt liv ska vända blad och allt ska bli som det brukar.
Innan jag blev denna hjälplösa avskyvärda människa.

Varför är det inte tillåtet att prata om? Varför står folk och nickar förstående när de egentligen inte har den minsta aning om hur det känns.
Hur trångt livet blir, hur instängd i sig själv man blir. Hur svårt det blir att ta beslut och man hoppas på en stark axel att luta sig mot.
Hur svårt det blir att sköta omo sig själv hur jobbigt det är att ta på sig sin mask och förbli en glad uttåt tjej på morgonen, hur svårt det är att sköta om sina barn sitt hem sitt alt runt om sig. Hur orkeslös man blir....trots att man sover bort mesta tiden. Att man vaknar trött som man aldrig sovit en blund.

Hur lätt det är att låta alkoholen smeka strupen. känna den bränna i halsen. Sudda ut alla minnen från dagen få huvudet avtrubbat, kanske tom ett löfte om en natt utan grubbleri. Att man får sova en natt. Jag vill så gärna bara sova en natt.
Bara en natt.

Har jag inte förtjänat en natts sömn?

Jag kallas för Bizzan. Är 39år och har familj med min sambo, tillsammans har vi tre pojkar som är i olika stadier i livet.
Stoffe som är äldst fyller nu 19år har har precis sprungit ut från gymnasiet och det har varit en tuff period för honom på många sätt.
Alexander slutar nu 9:an och har fyllt 16år. Han är just nu under utredning för samma diagnos som jag har. Och detta är väldigt tufft att stå bredvid och se när man vet hur illa det kan bli med kropp och själ.
Jag har en lilleman som faktiskt inte är så liten längre, och fyller snart 10 år han är också under utredning fast av helt andra orsaker. Vi misstänker att han har AD-HD. Min sambo jobbar borta och är helgpappa/man detta har han nu gjort i 11år. Så som man ser är det inte konstigt att jag har levt ett ganska stressigt liv. 

Jag fick min diagnos "utmattningsdepression" 2008. Det tog flera år för mig innan jag accepterade min diagnos. Jag hade vid två tillfällen tidigare under en period av två år sökt läkare av olika anledningar. Jag förstod inte vad de pratade om jag är en stark människa. Jag var inte redo att ta till mig hur allvarlig situationen var.

Det handlar inte bara om att gå omkring och känna sig ledsen hela tiden. Utan att känna sig ensam, förvirrad, hjälplös och att ingen vill veta av dig. Men mest ensam och omotiverad.

Olika händelser i livet gör att du kan hamna i en depression som t.ex. stress, mobbning, att förlora en nära vän, det finns alltså massor av orsaker. I mitt fall blev det bara för mycket och jag orkade inte längre vara en supermorsa/människa.
Många, jag menar då de flesta vänder ryggen till för att de inte förstår vad man går genom och vilket ofantligt stöd man behöver.

Vad var det då som hände för att jag skulle få min diagnos?

Som sagt tidigare min livssituation och mitt sätt att engagera mig i andra människor och mitt yrke. Mina symptom de blundade jag för så länge jag kunde men till sist blev det för mycket. Jag blev lidande både psykiskt, fysiskt och socialt. Varje helg blev jag sjuk, kroppen var då så trött att den tvingade mig till vila genom att jag fick feber.

Kan depression påverka kroppen?

Med all säkerhet kan jag säga att det kan det definitivt. Man får väldigt lite energi till vardagen. Förändringar i de kroppsliga funktionerna och rytmen såsom – sömnbesvär. Antingen genom att inte kunna sova på morgon väldigt tidigt uppvaknande eller insomningssvårigheter. Detta gör att man förlorar sömnens egenskaper att fylla på kroppens energi. För att spara på energin man har blir rörelserna långsammare man minskar på kroppsställningar och ansiktsuttryck. Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt. Att koncentrera sig blir en svårighet likaså att utföra tanke uppgifter, detta visar sig genom bl.a. glömska och upprepade misstag.

Glömskan är fruktansvärt jobbig. Själv har jag glömt mitt barn på innebandyträningen. Det var ett fruktansvärt uppvaknande och man inser att det är ett problem. Sen är det småsaker såklart i vardagen man glömmer bort. Bilnycklar, glasögon, plånbok, vilken sida man kör bil på, var man värmer kaffet (dvs. mikron) på morgonen. Man hittar smöret i frysen osv. Gäller att ha öppet sinne för vad man kan lyckas hitta på för konstigheter.

Intresset för sex avtar nästan helt, mest beror det på att man inte klarar av fysisk kontakt av något slag. Att bli kramad kan bli en fruktansvärd plåga. Detta är väldigt jobbigt när man som ensam mamma ska försöka ta hand om barnen som behöver närkontakt dagligen. Någon sa till mig att hon klarade inte ens av att katten strök sig längs med benen. Det har jag full förståelse för. Har du?

Varför jag valt just detta ämne till min blogg är först för att ligger mig väldigt nära och upptar väldigt stor del av mitt liv. Sen är det så att detta har blivit en folksjukdom idag som fortfarande är ganska tabu.

Har du inte haft kontakt med det på något sätt så är den svår att förstå.Hur ofta har jag inte fått höra…? – Men ryck upp dig, vad grinar du för? Det är väl inte så svårt, bara att göra. Jag anser att samhället idag bör upplysas om hur farligt det är att bara ha ”måsten” i livet köra på i 150 knyck och tro att man orkar allt.

Kom ihåg och stanna upp, njut av vad livet kan ge och kämpa för att få det bättre.

Tack för mig.

En ny blogg har jag skapat för mig själv...jag ger inte upp den andra så lätt men tänkte låta mer av mitt mörka sinne sprida sig i denna.

För snart 2år sen fick jag min diagnos - utmattningsdepression. Jag kämpar än på att försöka bli frisk. Därför är det både ångest och starka känslor som virrar sig runt i mitt huvud och hjärta.