Mz¨Bizzan

Oscar är för första gången riktigt sjuk, med feber. Sen han insjuknade i diabetes. Vi har fått höra så mycket om att man måste kolla vissa saker först och sen att maten är lika viktig fast man inte vill äta osv så oroligheten kryper lite i kroppen kan jag säga. Men han har inatt inte kräkts utan det är bara feber än så länge.

Och jag har ett prov om medeltiden idag som tär på mina tankar så som läget är nu funderar jag på om det är värt att skjuta upp provet eller om jag ska åka till skolan och fixa det idag. Det handlar bara om 2 timmar?

Linking Park - Breaking the habit

Memories consume
Like opening the wound
I’m picking me apart again
You all assume
I’m safe here in my room
(unless I try to start again)

I don’t want to be the one
The battles always choose
‘Cause inside I realize
That I’m the one confused

I don’t know what’s worth fighting for
Or why I have to scream
I don’t know why I instigate
And say what I don’t mean
I don’t know how I got this way
I know it’s not alright
So I’m
Breaking the habit
Tonight

Clutching my cure
I tightly lock the door
I try to catch my breath again
I hurt much more
Than anytime before
I had no options left again

I’ll paint it on the walls
‘Cause I’m the one at fault
I’ll never fight again
And this is how it ends

I don’t know what’s worth fighting for
Or why I have to scream
But now I have some clarity
To show you what I mean
I don’t know how I got this
I’ll never be alright
So I’m
Breaking the habit
Breaking the habit
Tonight

Mindre än 100 dagar kvar tills man kliver över 40 sträcket....och sen då???
Mina funderingar om att ha baluns är stora och *suck* kostsamma så vi får verkligen se hur det ordnar sig med den saken.
Däremot funderar jag lite på vad jag vill ha då....kostsamma paket jo det är lite åt det hållet men jag tänkte iaf skriva vad jag önskar mig, något litet kanske går att uppfylla. Man vet aldrig.

Jag har en väldigt fin DVD spelare med ljudsystem inbyggt...tyvärr är den lite begränsad i vad den kan göra sååå något sånt kanske.
Sen har jag funderingar om ett matsalsbord till vardagsrummet - har kikat på blocket och hittat en del fina och intressanta saker vill ju att det ska passa ihop med mina carpatimöbler.
Som ni ser skriver jag inga priser utan det mesta hamnar runt 1000kr tyvärr men jag är tacksam för små bidrag så kan jag själv köpa det jag vill ha....enkelt japp.
Spa i Brunneby har jag sett på reklam och det skulle vara underbart....men ensam????

Nåja jag är så glad att ha min familj och vetskapen om att jag är älskad så det räcker väldigt långt det.
Tack för ni finns mina underbara
Mamma Göran pappa Monica Tom Liz etc....ni vet vilka ni är

Idag är en sån där dag då man verkligen vill krypa ner under täcket igen och gömma sig för den yttre världen. Känner mig så utochinvänd på nåt vis. Så fan för vatten i ögonen.
Det förstör för mig smälter mig och min mask trillar av. Har ungefär en timma på mig att skaka av mig dessa förbannade känslor få utlopp för min ensamhet och andas djupt.
För om en timma ska jag ut i verkligeheten igen och då gäller det att inte visa något.

Vi föds alla olika och med olika förutsättningar. Det finns inte två individer som är exakt lika, inte ens om man har delat livmoder. Varför ska vi då kämpa och traggla för att vi alla ska se ut som Barbie.
Vacker, blond, blåögd,smal midja, långa ben etc för listan kan göras lång.
Varför är vi inte nöjda med de olikheter vi fått. Naturen vill att vi ska se olika ut och olika är vackert.

Jag är en kraftig kvinna som i alla år kämpat för att passa i Barbie formen. Det till min bekostnad på minhälsa. Inget gick som jag tänkt och vid 40kg viktnedgång vände livet för mig och jag blev sjuk. nu är jag tillbaka där jag började och mår väldigt dåligt pga detta uppe på allt annat som hänt i mitt liv.

Nu till frågan ska jag försöka mer och kanske göra större påfrestningar på min hälsa eller ska jag försököa acceptera det faktum att denna gången jäste barbieformen över rejält.

Jag är snart medelålder och borde accepterat mig själv men mitt liv har gjort det svårare för mig att inse något annat det man fått höra. jag önska ingen människa att bli sårad så djupt som när man till slut tror sig vara den som andra ser. Så till slut ber man om ursäkt för sig och hur man ser ut. Skojar om sig själv för att lindra och plåstra om.

Jag ber verkligen om ursäkt för att Barbieformen jäste över för mig! Men detta är jag!

Fan vad jag förstör för mig själv.
Verkligheten skrämmer mig. Jag är så jävla feg. Sitter bakom min skärm och tycker till om allt. Stenhård brutta som är sexistisk, humoristisk men så rädd för verkligeheten. Att visa vem jag är, visa omvärlden mitt mjuka inre. Jag är rädd för att hamna där jag varit. Att inte bli omtyckt för den jag är.
Jag är idag en ful ankunge, klumpig och allt annat världsvan. Social kompetens besitter jag och handska med de situationer i livet som uppstår. Men där i mellan kryper jag tillbaka in i mitt skal rädd för att visa min insida, min osäkra, min fega och geggiga insida.

Har en lätt personlighet lätt att tycka om lätt att umgås med men var är jag? Är jag där bakom finns jag där eller är det verkligen jag? jag saknar fokus på livet och kämpar på i min tysthet.

Jag saknar verkligen att vara två, hatar ensamheten. Men på vilka villkor ska jag lämna min ensamhet. Så många risker för mig. Jag vågar inte. Verkligheten skrämmer livet ur mig.