Mz¨Bizzan

Fan vad allt är ihop trasslat. Mår skitdåligt och vet inte hur fan jag ska lyckas att reda ut allt.
Jag pendlar mellan förtvivlan - hopp - tomhet.

Ständiga frågan är " Vad behöver du för hjälp? Vad kan vi hjälpa dig med?" Inte fan vet jag. Det är helt ärligt, jag vet verkligen inte något just nu. Jag vet inte hur jag ska lösa allt, hur det kommer att bli eller hur JAG vill att det ska bli. Jag ser ingen lösning idag. Kanske imorgon eller kanske inte.

Vad är sanningen? Är det en förvriden bild jag har fått av dig..... är det så att du lurat mig i så många år.
Jag undrar så ofta vad du tänker på, vad försigår bakom dina blå ögon.

Är detta sanningen som kommit till mig nu så gör den ont. Så ont när den bygger bo i mitt bröst. Bildar en klump av tomhet eller är det något annat som gör sig påmind....känslor. Allt jag tryckt undan i alla år...är det det som visar sig igen. I så fall vet jag inte om jag vill känna något för det gör ont. Så ofantligt ont.

Vad tänker du på? Vad är det för kaos som bildas hos dig? Vad försigår i dina tankar.

Det var länge sen jag höll huvudet högt, såg på mig själv som en människa. Älskade mig själv.
Kanske är räddningen nära men vågar jag ta klivet.
Ett steg har jag kvar. Det största som finns.

Mitt hjärta är kallt av rädsla. Rädslan för att inte våga. Rädslan för att såra. Rädslan för att bli fast igen.
Inom mig skriker sorgen, ingen hör, ingen ser.
Länge har jag byggt upp murar runt mig som försvar och för skydd mot insyn. Murar som håller allt kvar inom mig som inte släpper ut en ton inte ens en viskning av mig själv.

Vad finns kvar av mig. Rädslan som kryper i skinnet. Oron för alla andra.
Jag försöker svälja rädslan men deet lämnar en bitter smak i munnen.

Det var så länge sen jag höll huvudet högt, med stolthet och styrka. Det finns inget kvar av mig att älska inget alls så hatet sprider sig som en löpeld och förtär mitt inre. Jag har blivit en mästare på att dölja och maskera mig till något som inte finns. En påhittad person.

Du som sett en bit av mitt innersta.....du vet att jag inte är en dålig människa.
Jag har bara väldigt dålig erfarenheter.

Det var så länge sen jag bar huvudet högt.

Undran om vad som ligger framför mina fötter är stor. Stigen är smal frågan är om jag vågar gå. Det känns ensamt och kallt inte alls pirrigt och förväntansfullt som man kanske skulle tycka.
Här händer inget mer just nu mer än att tankarna snurrar inte en i taget utan alla på en gång och åt olika håll.
Får inget grepp om nåt.
Jag har iaf bestämt mig och det känns bra sen kommer det bli mindre bra sen men det får jag ta då och jag har en livlina som finns för mig. Det känns också bra.
Men hon har rivit alla försvarsmurar jag byggt upp under alla år som gått. Så kvar står jag nu naken och kal, försvarslös som ett offer och det är jobbigt för mig.

Orkar inte tänka på vad som kommer hända, nu är hjulet satt i spinn och det känns som jag tappar greppet.
Jag vet inte vad som kommer hända och det skrämmer mig, väldigt mycket.
Men jag vet att det är något som behövs göras och att jag behöver hjälp.

Jag tycker inte om att tappa kontrollen, jag vill veta vad som finns framför fötterna. Jag vill veta vad som kommer hända härnäst. Fan vad har jag gjort.........Ångest känslorna stiger sakta från tårna. Kramar hårt i hela kroppen och andningen blir tung. Jag blir tokig fullständigt galen av oro.

Jag känner mig ensam väldigt ensam.

Står mitt i ett väldigt jobbigt vägskäl och funderar på vilken väg jag ska välja.
Den som sårar minst människor, eller den som hjälper mig själv?