Att vara anhörig är inte alltid så lätt. När det kommer till sjukdommar eller andra tillstånd där man ser att personen lider på något sätt. På något sätt är vi oftast anhöriga till någon. 

I mitt fall är jag ett dubbelsidigt mynt där jag står med en fot som anhörig och en fot som sjuk. Kan man bli så självupptagen att man glömmer vara ett stöd till någon eller äör det så att man inte orkar.

Känner mig alltid splittard. Dels att det inte är så många som vet allt eller tom så att ingen vet allt om mig. Saker som man grubblar på, saker som man inte kan stänga av. 

 

Jag försöker läsa på om mina egna problem och lära mig om hur jag ska kunna enkla min egna vardag.. Men är de det som är viktigt egentlligen. Eller ska jag göra som jag brukade tidigare. Stoppa undan alla känslor och problem. Men det är en stor bidragande orsak till att jag är i den plats i livet som jag är.

 

När man får besked om negativa förändringar i sitt kontaktnät, undrar man om man ska lämna sin egna bubbla. Dvs skjuta upp sitt egna tillfrisknande. Jag känner mig så kluven idag. Trampar omkring i två olika områden med olika känslor. Bara för att jag inte pratar eller låter så mycket, betyder inte det att jag tänker och funderar på alla andras problematik. 

 

 

P!nk - So What