Ibland önskar jag att jag kunde häva ur mig allt som ligger latent och väntar på att ventilen ska öppna. Men inget av det är något jag vill dela med någon någonsin. Både för min skull och givetvis för mina närmaste. Jag hoppas att samtalen om PTSD kommer att sluta väl och att jag kommer därifrån som en nyare och bättre människa. Om jag tror på under....Njä egentligen inte men man ska aldrig säga aldrig. Vad jag söker är kanske inte det utan mer en förståelse om varför jag reagerar som jag gör. Och så givetvis verktyg till att klara mig i vardagssituationer.

Arbete kommer troligtvis inte vara något alternativ och det är ingen rolig tanke, inte heller att jag kanske kommer vara tvungen att byta ner mig i boendestorlek. Har bott här i 2 år nu och trivs väldigt bra förutom att det är 2 trappor upp. Får se vad framtiden vill mig.

 

A Day To Remember - My Life For Hire