Har så sjukt ont i min vänstra tumme. Som tur är har det slutat värka i min högra, den gör bara ont vid beröring nu. Jag har haft några veckor som varit tuffare än andra. Återigen så sluter jag in mig i mitt lilla skal och när tankarna är som värst då varken pratar jag med någon om inte nödvändigt eller går ut mer än när Tina måste kissa. Det är inget liv för varken henne eller mig. Men vad gör man när inte kroppen vill varken fysiskt eller psykiskt så har man inget val. Förra helgen hade jag min mor hos mig och Alexander var hemma. 

Idag en vecka senare lider jag fortfarande av orkeslöshet. 

Hatar verkligen hur man blir tömd på all energi som finns. Har ingen möjlighet att lagra tills nästa dag hela reservern är borta.

Framtiden oroar mig då min psykolog vill sanera bland mina mediciner. Det är iofs något som jag önskat länge men har fortfarande i minnet hur det blev förra gången. Så lugn och sansad än har vi inte fallit av hästen...eller???

 

I Will Survive - Gloria Gaynor