18:54:00
Vem är jag?
Jag heter Anne, men kallar mig för Bizzan. Är 42 år och ensamstående, jag har tre pojkar som är i olika stadier i livet. Christoffer 22 år som är äldst, Alexander 19 år och är mellangrabben, sen är det min sladdis Oscar som nu blir 13 år.
Jag fick min diagnos "utmattningsdepression" 2008. Det tog flera år för mig innan jag accepterade min diagnos. Och kan säga att jag har inte gjort det än heller. Jag hade vid två tillfällen tidigare under en period av två år sökt läkare av olika anledningar. Jag förstod inte vad de pratade om - jag är en stark människa. Jag var inte redo att ta till mig hur allvarlig situationen var.
Det handlar inte bara om att gå omkring och känna sig ledsen hela tiden. Utan att känna sig ensam, förvirrad, hjälplös och att ingen vill veta av dig. Men mest ensam och omotiverad.
Olika händelser i livet gör att du kan hamna i en depression som t.ex. stress, mobbning, att förlora en nära vän, det finns alltså massor av orsaker. I mitt fall blev det bara för mycket och jag orkade inte längre vara en supermorsa/människa.
Många, jag menar då de flesta vänder ryggen till för att de inte förstår vad man går genom och vilket ofantligt stöd man behöver.
Vad var det då som hände för att jag skulle få min diagnos?
Som sagt tidigare min livssituation och mitt sätt att engagera mig i andra människor och mitt yrke. Mina symptom de blundade jag för så länge jag kunde men till sist blev det för mycket. Jag blev lidande både psykiskt, fysiskt och socialt. Varje helg blev jag sjuk, kroppen var då så trött att den tvingade mig till vila genom att jag fick feber.
Kan depression påverka kroppen?
Med all säkerhet kan jag säga att det kan det definitivt. Man får väldigt lite energi till vardagen. Förändringar i de kroppsliga funktionerna och rytmen såsom – sömnbesvär. Antingen genom att inte kunna sova på morgon väldigt tidigt uppvaknande eller insomningssvårigheter. Detta gör att man förlorar sömnens egenskaper att fylla på kroppens energi. För att spara på energin man har blir rörelserna långsammare man minskar på kroppsställningar och ansiktsuttryck. Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt. Att koncentrera sig blir en svårighet likaså att utföra tanke uppgifter, detta visar sig genom bl.a. glömska och upprepade misstag.
Glömskan är fruktansvärt jobbig. Själv har jag glömt mitt barn på innebandyträningen. Det var ett fruktansvärt uppvaknande och man inser att det är ett problem. Sen är det småsaker såklart i vardagen man glömmer bort. Bilnycklar, glasögon, plånbok, vilken sida man kör bil på, var man värmer kaffet (dvs. mikron) på morgonen. Man hittar smöret i frysen osv. Gäller att ha öppet sinne för vad man kan lyckas hitta på för konstigheter.
Intresset för sex avtar nästan helt, mest beror det på att man inte klarar av fysisk kontakt av något slag. Att bli kramad kan bli en fruktansvärd plåga. Detta är väldigt jobbigt när man som ensam mamma ska försöka ta hand om barnen som behöver närkontakt dagligen. Någon sa till mig att hon klarade inte ens av att katten strök sig längs med benen. Det har jag full förståelse för. Har du?
Varför jag valt just detta ämne till min blogg är först för att ligger mig väldigt nära och upptar väldigt stor del av mitt liv. Sen är det så att detta har blivit en folksjukdom idag som fortfarande är ganska tabu.
Har du inte haft kontakt med det på något sätt så är den svår att förstå.Hur ofta har jag inte fått höra…? – Men ryck upp dig, vad grinar du för? Det är väl inte så svårt, bara att göra. Jag anser att samhället idag bör upplysas om hur farligt det är att bara ha ”måsten” i livet köra på i 150 knyck och tro att man orkar allt.
Kom ihåg och stanna upp, njut av vad livet kan ge och kämpa för att få det bättre.
Tack för mig.