11:19:58
Lönt att förklara???
När jag började känna av att livet inte riktigt höll utan del efter del började krasha. Det vet jag inte. Däremot så vet jag att jag gick emot allt vad kroppen ville i minst två år innan hela jag krashade. Jag gick in i väggen som det så poppis heter. Att bli utbränd eller som det står på mitt sjukintyg jag har ett utmattningssyndrom. Ska man förklara eller tycker människor i omgivningen att man tjatar eller klagar eller tom tycker synd om sig själv...jag vet inte. Jag har fått de flesta reaktionerna tror jag. Och det tro jag inte att jag är ensam om.
Hur ska man då förklara utan att andra ser det som att man tycker synd om sig själv?Hur kan man få människor att förstå att det faktiskt handlar om en permanent skada i hjärnan, alla har olika stadier av detta syndrom och olika omständigheter som gör att man sitter i samma båt. Men trots det så är det allvarliga men som kommer av detta. Jag har fått för mig att det är lättare att förstå en person man inte känner och ha medlidande för denne istället för någon i närheten.
Det finns olika samfund och föreningar som har ett anhörigstöd för de drabbades anhöriga. I mina öron så låter det ändå som att det är en tuff resa även för de närmaste. Det jag kommer ihåg från min första tid från sjukskrivningen ser annorlunda ut än det barnen minns från den tiden. Det är ett tag sen nu och visst man ser olika på saker och ting men det betyder ju inte att det barnen minns är fel för det var ju så de uppfattade den perioden. Det är nu sju år sen som kroppen började på allvar stänga ner sig. Anklagar forfarande mig själv för stora delar av det hela. Jag kunde gjort mer och rätt etc. Samvetet är tungt.
