Just nu så har jag ett svart täcke över mig av ensamhet. Det var länge sen jag kände mig så här utlämnad i min ensamhet. Att ensam är stark det är bullshit rent ut sagt. Att man som 43 åring kommer fram till att ensamhet är ibland en börda som är tung. Jag har full förståelse för att man kan bli en kattkvinna ganska fort.

Då man söker närhet och värme, någon att prata med. Det gör liksom inget om inte katten hunden eller pippin svarar. Huvudsaken är att man öppnar munnen och att man pratar. En katt jamar oftast tillbaka men en hund är tyst. Därför så är det lättare att inte känna ensamheten.

 

Att det tar på både fysiken och den psykologiska det är ganska uppenbart. Man blir deprimerad av att vara själv. Att välja att man vill vara själv vid tillfällen är inte samma sak. Då har man ett val. 

Jag saknar mina ungar något fruktansvärt iblan. Jag saknar min egna mamma.

 

När min mormor nu gick bort så känns det som att jag vill finnas för min mamma såsom mormor hade sin flicka hos sig. Att kunna lasta av henne delar att kunna stödja henne. Ibland räcker det med att man står brevid och delar med sig av sin egna kraft och energi. 

 

En artikel från dagens aftonbladet

Ensamhet är farligare än fetma