17:42:47
livets minnen....glädje eller sorg????
Hur kommer det sig att samma minne ofta orsakar lika mycket smärta som glädje.
När jag nu kommit till en punkt i livet där jag börjat rannsaka mig själv och mitt liv, vad man gjort eller inte gjort.
Då minns man inte alltid de glädjande minnena som man alltid trott....Utan ser saker på ett helt nytt sätt som orsakar smärta och tomhet i livets minnen. Om inte mina minnen stämmer som jag trott vad har jag då kvar???
Mina ungdomsår har istället för att vara glädjande minnen har gjort att hjärtat skrumpnat bort.
När jag ser på hur det varit under den tiden och hur jag lever mitt liv nu. Så ser man ett mönster ett farligt mönster, som orsakar mig mer smärta.
Varför ska livet vara så svårt att leva och varför har jag inte fått det som jag vill ha det för jag har alltid velat ha samma sak eller samma liv sen man började ttro att det fanns gentlemän. Män som uppvaktar sin kvinna som man ska utan att man behöver tala om saker och ting. Jag vet att dom finns därute jag har sett med egna ögon att de finns.....Att inte lyckan kommer och knackar på dörren vet jag. Men varför får jag bara se den på avstånd.
Om man hanterat allt på ett annat sätt när man växte upp hade det gjort någon skillnad eller hade mitt liv sett lika dant ut då???? Man kan inte ändra det förflutna men ibland så måste man få fundera på vad som gick snett. Var det gick fel.
I tonåren såg jag vänner som fann lycka om än tillfälligt men jag stod alltid och tittade på. Varför??? I detta ögonblick så försvann tron på mig själv helt och sen har den för evigt varit bortspolat.
Ibland så känner jag ilska för att jag inte fått ett utseende jag kan vara stolt över så att jag åtminstonde kunde gå rakryggad. Ett vackert ansikte och en vacker kropp. Inte stor, lång och klumpig. Stora fötter och händer breda axlar.....ända som jag kan vara nöjd med om mig själv är min godhet/snällhet och den har bara försatt mig i trubbel...vad är det att vara stolt över då?????