Kronika

Tänkte vila och la mig tillrätta på sängen. Jag menar verkligen tillrätta med upptufsade kuddar bakom huvudet och ryggen. Hur gick det då med mitt vilande - rent formellt alldeles utmärkt såklart eller iaf den första halvminuten som lyckades att smidigt gå förbi mig. Hann dock inte mer än blunda och ta en djup suck innan hundskruttan började gnälla och slicka mig i ansiktet. Jag fick avbryta mitt avslappnade vilande och hänvisa hunden dörren.
Jag sa med skarp röst åt henne att stanna på andra sidan trösklen för annars blev kvällsmaten inställd. Hon lunkade iväg med sorgsen blick, du vet så där som bara hundar kan.

Lutar mig tillbaka igen på mina något knöliga kuddar och försöker desperat framkalla ett lugn för att ganska genast bli avbruten av mitt lilla kryp till tioåring som sitter vid datorn och i detta ögonblick inte kan klura ut ett spel på internet.
- MAMMA!!! ropar han med en ganska gäll röst eftersom det inte går som han vill. - Jag fattar inte. Hur ska jag göra?

Kan säga att den tanke som flög genom huvudet i detta ögonblick inte var snäll. Och hur i hela friden ska jag kunna veta hur det fungerar. Jag försökte ju slumra en stund och istället för lite skönthetsvila blev jag inslängd i vetenskapens värld och förväntas förklara för pojkspolingen, hur det fungerar.
Jag drar en ljudlig gäspning i hopp om att vinken ska uppfattas och jag få min efterlängtade middagsvila. Vilket visade sig vara ganska meningslöst. Fast det visste jag ju innan och kan inte förklara varför jag gjorde ett tappert försök till att få en gnutta medlidande och lite tyst omkring mig.

Slutsatsen av det hela är och förblir att här hos mig är det ett previlegium att få en vilostund i vardagen. Jag utstrålar tydligen en väldigt härlig "STÖR MIG GÄRNA". Blah blah blah.

Nu ska datorn stängas av med dess illa ljudande pling och knapprande tangentbord. I stort hopp om att den unge man som sitter bakom skärmen och gärna kastar ur sig svordommar försvinner, så min vilotimme kan bli av.
Kram