förbaskade ångest dra dit pepparn växer
Alltså detta är så otrevligt så ni kan inte ana. Skiten som sliter mig inombords i bitar. Förbannade ångest attacker vik hädan. Dra dit pepparn växer där är det säker mer behagligt än att förstöra livet för mig.
Jag står och bäddar och det känns som någon står och ger mig elektriska stötar i ryggen, i huvudet och i armarna. Fy fan vad det är obehagligt för varje gång känns det som man ska tappa fotfästet totalt. Det är sanslöst vad arg jag är på mig själv när man inte kan kontrollera sig i en sån ödslig sak som att bädda rent i sängen.
Då frågar jag mig en liten fråga hur i hela friden ska jag kunna dammsuga om en stund. Huvudet känns luddigt men definitivt inte borta vilket är synd för då kunde man kanske lättare kunna bortse från denna ångest som dyker över mig med en tiominuters intervall.
Kanske skulle man begära att få mer medecin igen och få bort oron men samtidigt va fasen ska jag knapra piller för resten av mitt odrägliga liv. Just för tillfället kanske det är så att den hjälpen behövs men envis som tusan så ska jag klara mig själv. Å andra sidan har jag inte pengar till varken läkarbesök eller medecin så det ena tar ut det andra.
Jag hoppas att jag ska slippa alla myndigheter snart, slippa att ta itu med mitt förjävliga liv och bara försöka leva normalt igen. Slippa förklara mig till alla som lägger sig i hur vårt liv ser ut. Koncentrera mig på barnen och deras uppväxt kanske inom vissa rimliga gränser även få mitt liv att fungera normalt.
Ska försöka låtsas som jag bär på huvudet fullt av popcorn och bortse från alla obehagligheter som försigår i min hjärna eftersom allt är en inbillning. Eller är det det. Vem vet, inte du, inte jag men kanske han däruppe som missat att kontrollera mitt välbefinnande. Så jag ropar högt och hoppas att det går längre än till grannen ovan att - se mig för fan, jag lider.
Är ingen ide att vältra sig i skiten men visst finns det en sådan instinkt hos oss "homosapiens" att man gör så - vältrar sig i sitt elände, menar jag. Men det är mycket som ligger i vår natur som faktiskt är svårt att förklara många gånger och jag tänker inte ta den diskussionen just nu då dammsugaren står och väntar på mig.
Jag står och bäddar och det känns som någon står och ger mig elektriska stötar i ryggen, i huvudet och i armarna. Fy fan vad det är obehagligt för varje gång känns det som man ska tappa fotfästet totalt. Det är sanslöst vad arg jag är på mig själv när man inte kan kontrollera sig i en sån ödslig sak som att bädda rent i sängen.
Då frågar jag mig en liten fråga hur i hela friden ska jag kunna dammsuga om en stund. Huvudet känns luddigt men definitivt inte borta vilket är synd för då kunde man kanske lättare kunna bortse från denna ångest som dyker över mig med en tiominuters intervall.
Kanske skulle man begära att få mer medecin igen och få bort oron men samtidigt va fasen ska jag knapra piller för resten av mitt odrägliga liv. Just för tillfället kanske det är så att den hjälpen behövs men envis som tusan så ska jag klara mig själv. Å andra sidan har jag inte pengar till varken läkarbesök eller medecin så det ena tar ut det andra.
Jag hoppas att jag ska slippa alla myndigheter snart, slippa att ta itu med mitt förjävliga liv och bara försöka leva normalt igen. Slippa förklara mig till alla som lägger sig i hur vårt liv ser ut. Koncentrera mig på barnen och deras uppväxt kanske inom vissa rimliga gränser även få mitt liv att fungera normalt.
Ska försöka låtsas som jag bär på huvudet fullt av popcorn och bortse från alla obehagligheter som försigår i min hjärna eftersom allt är en inbillning. Eller är det det. Vem vet, inte du, inte jag men kanske han däruppe som missat att kontrollera mitt välbefinnande. Så jag ropar högt och hoppas att det går längre än till grannen ovan att - se mig för fan, jag lider.
Är ingen ide att vältra sig i skiten men visst finns det en sådan instinkt hos oss "homosapiens" att man gör så - vältrar sig i sitt elände, menar jag. Men det är mycket som ligger i vår natur som faktiskt är svårt att förklara många gånger och jag tänker inte ta den diskussionen just nu då dammsugaren står och väntar på mig.
Kommentarer
Postat av: Julnust
för personlig - för kort - för långt ???
Nej fortsätt du bara Bizzan:-)
Trackback
