Förvirring och frustrationen gör att det är fullstädig kaos...i hjärtat. Huvudet försöker redan ut alla tankar och känslor men det går inte....deet går verkligen inte.

Jag blir arg och ledsen när man säger jag förstår dig...du är stark....fortsätt kämpa det går framåt.

Hur kan ni förstå mig när jag inte ens förstår mig själv när jag faller i mörkret och känner att det inte finns något hopp för mig kvar. Hur i hela friden kan det då gå framåt???

Jag vet inte vad som händer har snart inget kvar. Känns som de rycker barnen ur mina händer...jag vill så gärna ha mina barn runt mig krama på dom känna värmen från deras rena hjärtan. Inget får jag behålla det känns så tomt. Klart jag vet att det är för barnens bästa men......men....fan jag orkar inte

Tankarna blandar sig så jag kan inte reda ut vad som är verklighet längre vad som jag drömt när sömnen väl infunnit sig. Närmare att få ett sammanbrott har jag nog aldrig varit.

Jag bara önskade att man slutade säga - Jag förstår dig.....
Gör inte det mer för ni förstår verklilgen inte ni gör inte det.

I all röra känner jag mig utlämnad och glömd...jag då vad händer med mig. Vad blir kvar? Vem kommer se till mitt bästa i det hela? Stundvis kommer anklagan över mig som ett rinnande vatten och jag kan inte stoppa det...jag känner att jag har så rätt i att anklaga mig. Runt om mig säger man åh du är den starkast personen som finns för att du sätter dina barn först......

Jag känner mig inte ett dugg stark....inte ett dugg rättfärdig i det jag gör....inte ett dugg.....Shit

Är så nära ett sammanbrott nu, tårarna hänger i ögonvrån och bara väntar, kroppen skakar av tanken att gå utanför dörren, andningen sliter i mig och hjärtat håller på att hoppa ur kroppen.

Hur ska jag kunna gömma undan detta??? Vad blir det kvar av mig??? Vad blir det kvar till mig???

Har läst en bok som heter KBT-akuten och vill bena ut detta om känslor lite:

Känslorna är en central del av allas våra liv. Det är det som ger meningen till allt omkring oss. Dofter - färger och djupet av tankarna. Tänk om man inte fick skratta eller gråta??? Vilket olyckligt tråkigt liv vi alla skulle ha.

Utan känslor skulle vi bli maskiner, inte ha empati för någon annan och det är ju det som gör oss till människor.

Det står att smärtan i en depression är att känsloupplevelserna blir färre och det ligger nog något i det. Nedstämdhet lägger ett täcke över alla glada känslor och frambringar sorgsna känslor mer.

Hur detta är möjligt ???

Grundkänslor är något som vi föds med och som aktiveras automatiskt. De reglerar samvaron och förstärker drifter som hunger, törst, sexuell lust och kreativiteten. Känslorna motiverar och ger oss viljan och kraften.

Neutrala och positiva grundkänslor är:

Intresse - Glädje - Förvåning

Negativa grundkänslor är:

Ledsnad - Ilska - Rädsla - Skam - Avsky/Avsmak

Andra viktiga känslor är:

Skuld - Leda - Underkastelse

Destruktiva känslor är:

Avundsjuka - Svartsjuka

Alla kommer vi till en punkt där vi vill vara annorlunda än vad man är. Vi ser annat som är finare, vackrare och bättre än vad man har eller är. Man försöker kämpa emot dessa känslor och önskar att de inte fanns. Denna metod är förstålig men oftast inte speciellt effektiv. Kanske känner man då att man inte försöker tillräckligt och man kämpar på ännu mer på att bli gladare, lyckligare, roligare, smartare eller mer spontan.

Frustrationen stiger och du för dig själv bakom ljuset. Man fokuserar bara på hur man vill att det ska vara och inte hur det faktiskt är. Med detta så missar du det faktiska nuet med alla drömmar om hur du vill att framtiden ska se ut eller hur du vill att det ska vara just nu.

För att förändra behöver du acceptera nuet. Man är ensam om att  kunna se var man är och hur man kan påverka framtiden. Det gäller att få medveten närvaro, detta kan man lära sig bla med mindfullness eller basal kroppskännedom men även oxå kognitiv beteendeterapi.

Enkelt uttryckt består den medvetna närvaron om fyra enkla steg:

1. Observera (Fladder i min mage)
2. Beskriv (Magen känns kall, min hals är torr och jag svettas om händerna)
3. Värdera inte (Mina kroppsliga upplevelser ger mig en känsla av nervositet och rädsla)
4. Delta (Jag upplever känslan av nervositet och väljer att hålla mitt tal på min systers 40-årsfest)

Så var glad för dina känslor....

Where do I belong??? Kan jag klara mig helskinnad från allt som händer eller blir det värre.

Många säger "det som inte dödar dig stärker dig"

Men om man dör inombords då??? Det är inte lätt att bli stärkt av det. Man förkolnas till en liten jävla svart sten som är så tung och bära så tung att bli av med. Rädslan är att inte veta vad som blir kvar om jag gör mig av med min tunga sten. Nu vet jag vad jag har eller inte har.

Min analytiska sida har återigen fått vatten på sin kvarn och överanalyserar livet i minsta detalj. Förklaringar till saker och ting, hur det påverkat mig och påverkar mina beslut idag. Allt blir en enda röra jag kommer inte ihåg detaljer och blandar samman allt i huvudet. Önskar jag kunde eller hade mod att sätta ord om så endast på papper om vad som försegår inom mig och mina tankar.

Vad jag gjort i mitt liv.... Vad jag ångrar.....

Ibland när man tror livet funnit sina hjulspår så är en dikeskörning lätt. Man tror att man har full koll men man misstar sig ganska rejält ofta och många gånger.

Jag är helt säker på att vi är många som hamnar i dikeskanten när man tror livet fungerar och går på räls.

Vad som egentligen hänt nu är för mig än oacceptabelt vilket gör att mitt hjärta måste bearbeta informationen först innan jag kan dela med mig av vad som försegår i mitt lilla dike. Iofs så kan jag sägga att jag börjar känna mig som hemma...inte längre ifrågasätta meningen med smärtan i livet...inte längre kämpa för att kravla sig ur för att få mig själv på spåret igen.

Varför måste man få allt på en gång...En vis kvinna sa en gång till mig....Gud ger dig så mycket man klarar av inte mer inte mindre. :( Men ska det då inte sluta för min del för jag klarar inte mer.

Eller har jag krafter som jag inte själv vet om.......

Strupen knyter sig likaså knytnäven...jag är stark.....fan återigen skjunker modet och man krymper ner mot golvet tills man är fem år ungefär. Varför varför.....varför är jag så rädd och så liten jag vet att jag är så mycket bättre och så mycket starkare. Ändå så krymper jag tills jag inte är mig själv längre.

Hur kan jag låta detta ske hur kan jag låta någon få mig så liten och obetydelsefull, så oviktig och oduglig????

Ett urdrag ur........

Anastacia- Heavy On My Heart

Hardcore Superstar - Here Comes That Sick Bitch

Fotograf: Cynthia Lou

Jag känner stundvis avsky mot allt runt mig...golv väggar möbler disk kläder allt du kan tänka dig

I dessa fallen så vill jag få chansen att få vara ifred att få lugna ner mina nerver. Känna att jag har fotfäste igen kan låta löjligt för många men det känns inte som en liten baggis när man är där. Jag kan däremot skatta mig lycklig över att jag inte har mörka tankar om livet, mörka tankar om att leva....

Min drivkraft är mina barn och de finns där runt mig och jag älskar dom över allt annat.

Men jag har fått det sagt så många gånger och av olika människor att jag håller doom för hårt att jag inte släpper när det är dags och att jag kommer med tvetydiga budskap.....

Gå ut och se världen men gå inte så långt så jag inte ser dig // Mamma

Inser ju själv hur fånigt det låter men kan inte låta bli...rädd för att bli ensam???? ja kanske är det så men tror att rädslan ligger i största hand i att de kan bli sårade och misslyckas.......................................................................................att de ska bli som jag!

Till mina älskade ungar

Theory Of A Deadman- Hate My Life

OM livet vore en dans på rosor....hur skulle allt se ut då?

Jag känner just nu att mina rosor är taggiga och vissna för länge sen men hoppas och önskar att även jag kan få känna hur det känns att ha vackra röda otaggiga rosor under fötterna en gång till i livet.

Efter en ganska omskakande vecka känns det lite lugnare och jag har återigen Alexander hemma...tyvärr är Oscar fortfarande kvar, men det verkar som han tycker om att ha en kompis oxå så han mår bäst så här.

Efter mötet i onsdags så har våra nerver lugnat sig ordentligt och framför allt Alex då som var rädd att han skulle skickas tillbaka. Jag känner stor tacksamhet mot att bröderna verkligen håller samman när väl gäller....

Igår hängdes 4 av mina foton upp i Oskarshamns domus monter oh...det var så roligt och blev verkligen jättebra vi lyckades att få ihop fotona så de passade bra tillsammans. Verkligen roligt, där var en stund som jag kände mig positiv och de små stunderna får man ta tillvara på :)

Till mina älskade ungar

Marie Fredriksson - Tro

tre små änglar har jag i mitt hjärta för evigt
tre små änglar har jag turen att få vara mamma åt nu och för evigt

ingen kan ta det ifrån oss
bara försöka skada oss på dom sätt som går
men våra band kan ingen klippa av

ty våra vingar är för evigt
och vår himmel är oförstörbar

vårt liv är vårat trots vi olika stigar i livet skall gå
vår kärlek är vår fast dagen ibland kan vara svår

tre små änglar med vingar som mina vår himmel av rosa moln

Fortsätt kämpa mamma älskar er

volbeat - warrior's call