Mz¨Bizzan

Vem förstår mig???.............

Vem vet vad jag går genom????....................

Livet är tufft och hårt, för alla. Men jag har fått min beskärda del nu. Jag kämpar och kämpar men orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa längre, det känns som jag drunknar.
Huvudet är inte längre över vattenytan och jag kippar efter luft. Det finns ingen för mig, jag kan inte andas.
Mina barn trippar på tå runt mig för att jag inte ska falla samman, iaf Alex som är omtänksam om sin mamma.
Oscar den lille skitungen har inte vett att förstå. Vilket är en tur men han är väldigt känslig för hur jag mår men har inte riktigt koll på varför jag inte mår ok.

Har allt på mitt samvete, kan inte ta hand om mig eller mina barn. Visst jag gör vad jag kan och det får jag höra. Sänk mina krav - förhoppningar - mål. För mig är det ett hån att säga det till mig. Jag ser ju att inte miia barn mår bra jag ser ju själv mig i speglen varje morgon. Denna trötta gamla kvinna som jag själv knappt känner igen längre. Det känns som ett slag när man säger till mig att jag gör ju vad jag kan och det räcker......NÄÄÄÄ det räcker inte är det bara jag som ser hur det går. Är det bara jag som ser.....Fan oxå

Ensam är jag....ensam mot världen. Jag tjatar och gnatar på Alex för att få honom att förstå, få honom att inte stänga in sig, när jag i själva verket vill göra samma sak.
Som en struts sticker jag huvudet i sanden. För min skyddsmur är ner riven och jag kan inte bygga upp en ny.

Jag vill inte visa min sargade själ, jag vill inte visa mina öppna sår. Snälla låt mig vara ifred så jag kan bygga upp min skyddsmur återigen. Det är allt jag ber om. För jag orkar inte mer nu.

Vad jag än gör blir det fel. Vad jag än säger börjar du skrika åt mig. Hur fan ska jag hantera dig. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag är så trött, så förbaskat trött. Ingen förstår mig, ingen som hjälper mig.

Allt blir fel - Allt Allt Allt!

Jag orkar snart inte mer. Jag pallar inte att ta mer nu. Varför händer allt mig?
Sluta sparka på mig nu - du däruppe - Jag ligger redan ner. Vad har jag gjort dig?
Varför straffar du mig så här?

Om du finns och ser mig, hör mig så:
- Är det inte min tur att få lite hjälp, lite lycka, lite glädje. Eller iaf en liten vink om att det kommer att vända, mitt liv kommer bli bättre. Man säger det som inte dödar dig det stärker dig...men om jag dör invärtes då?
Fan vad trött jag är.......

Jag blir så arg. Å det är fel. Jag blir sur och bitsk. Å det är jättefel. Varför kan du inte ge mig styrka? Jag behöver det. Styrka att styra, styrka att genomlida dagen. Nu växer mina samvetskval och tär på mig genom trötthet och arghet och av sorg i mitt hjärta.

Sluta och sparka på mig för jag ligger redan......

Ingen ser mig, ser mig för den jag är. Ingen lyssnar på mig, lyssnar på vad jag har att säga.
Jag har inget hopp, ingen glädje, ingen sorg.
Mörket omsluter mig, kramar mig. Lägger sig som ett täcke över mig, över mina dagar.
Solen tar sig genom stundvis, ibland finns små ljusglimtar som lyser upp min tillvaro. En liten glimt av glädje som strålar, som värmer mig - bara för att lämna mig ensam och kall återigen.
Ingen ser mig - Ingen hör mig.

Kan ingen röra vid mig, röra vid mitt hjärta. Kan ingen älska mig, älska mig för den jag är?
Jag har ingen livstro, ingen sorg, inget facit.
Jag vill inte ha ditt medlidande, jag vill inte ha din sorg - över mitt liv.
Jag vill ha förståelse, jag förtjänar förståelse. Jag behöver uppriktigthet, ärlighet och värme.

Var finns du som kan visa mig vägen, följa mig i min takt, leda mig ur mörkret och in i den ljusa vardagen.
Jag förtjänar det.......

Ibland undrar jag i vilka skepnader hinhåle finns....Var han gömmer sig och gottar sig i all bedrövelse som finns hos en var. Jag är helt säker på att det bor en liten djävul i mitt hem. Om jag sett honom...NOPP...det har jag inte gjort. Men det bara måste finnas någon som gottar i sig all rädsla som exiserar i detta hem, all panik som återkommer.
Mina känslor är bottenskrap just nu...undran är stor om jag nånsin kommer finna frid. Om den dagen kommer finnas för mig när jag känner tillfredställelse i mitt liv. Livets stora gåta är fortfarande vad är meningen med livet, när livet är så tufft och så orättvist.
När kommer min tur att vända när kommer det bli min tur att få fira livet, kärleken och mina älskade ungar.

Inte för att det är första alla hjärtan som man tillbringar ensam men i år känns den dagen som ett stort hot och jag kan inte förklara varför egentligen. Kanske för att mitt hjärta är så trasigt och söndersparkat.
Jag föröker verkligen plåstra om tänka på mig själv och vara som alla vill att jag ska vara men resultatet slutar oftast i att en bit lossnar från mig och jag slutar vara mig själv.

Nu har alla myndigheter ett grepp om oss och jag känner mig som en marijonett som inte får göra som jag vill inte får tänka som jag vill. SNÄLLA låt oss vara. SNÄLLA låt oss få försöka själva att bygga upp ett liv en rutin en vardag. SNÄLLA jag ber er låt oss vara.

Ingen ser mitt hjärta som blöder ingen ser mina demoner, vad jag har att kämpa mot.
Varför måste allt vara så perfekt, när mitt liv är kantstött och förstört.
Jag vill ha det perfekt jag vill kunna le och känna att det är äkta.
Ingen ser mina tårar eller mina känslor.

När får jag börja leva igen när får jag vända på mig utan att torka tårarana först.
När får jag komma ur detta dunkla mörker, jag har varit här så länge jag vill ut igen se världen med nya ögon se solen och veta att den lyser för mig.

Hatar alla känslor som bubblar upp i själen.
Hatar dem så mycket vill bara slita ut allt och trampa på dem så de försvinner.
Alla känslor gör mig sårbar.
Det är inga glädjetårar som trillar inga trevliga ord som dyker upp i skallen outtalade men jag hör dom

Jag hatar verkligen julens förmåga att få en människa så ensam.

Som rubriken lyder - Stark - inte ett dugg.
Jag känner mig så liten och förvirrad just nu.
Att man ska resa sig stark ur detta - Hur fan ska det gå till?

Det var länge sen jag höll huvudet högt, såg på mig själv som en människa. Älskade mig själv.
Kanske är räddningen nära men vågar jag ta klivet.
Ett steg har jag kvar. Det största som finns.

Mitt hjärta är kallt av rädsla. Rädslan för att inte våga. Rädslan för att såra. Rädslan för att bli fast igen.
Inom mig skriker sorgen, ingen hör, ingen ser.
Länge har jag byggt upp murar runt mig som försvar och för skydd mot insyn. Murar som håller allt kvar inom mig som inte släpper ut en ton inte ens en viskning av mig själv.

Vad finns kvar av mig. Rädslan som kryper i skinnet. Oron för alla andra.
Jag försöker svälja rädslan men deet lämnar en bitter smak i munnen.

Det var så länge sen jag höll huvudet högt, med stolthet och styrka. Det finns inget kvar av mig att älska inget alls så hatet sprider sig som en löpeld och förtär mitt inre. Jag har blivit en mästare på att dölja och maskera mig till något som inte finns. En påhittad person.

Du som sett en bit av mitt innersta.....du vet att jag inte är en dålig människa.
Jag har bara väldigt dålig erfarenheter.

Det var så länge sen jag bar huvudet högt.

Tåraran bränner djupa fåror i kinderna. Kroppen är så trött och jag känner mig värdelös.
Värken tar överhand och gör ärr i själen. Jag är så ensam med mina känslor så ensam med min sorg.
Än en gång känner jag hur tårarna trillar och är en fiende mot mitt inre.
Hur länge orkar jag hålla min mask för alla och en var, hur länge finns det kraft i mig.

Sorgen över mitt liv är förödande och bubblar upp till ytan med en sån fart och kraft att jag blir rädd.
Jag försöker verkligen ge livet en chans för mina barn skull men det går inte mer snart.

För ganska många veckor sen, det var nog tom månader sen, så fick jag ett uppdrag. Att till kvällen skriva ner på ett papper all de saker som jag gjort bra under dagen. Hur små de än verkade.

För att visa mig "själv" att jag faktiskt gjorde väldigt mycket bra saker.

Pappret är fortfarande blankt och bläckpennan börjar torka ut. Pappret är helt tomt inte ens en liten sak finns skriven. Känslorna väller upp till ytan men ögonen är fortfarande torra. Insikten i att jag inte är bra på något får alla elaka känslor att svalla - som stora vågor sätter det min självkänsla på spel.

Att få det sagt till sig hela tiden att man aldrig gör tillräckligt eller att man kunde gjort mer. Gör att man inte längre ser små saker som man gör bra inte heller i det stora hela finns det något bra. För mig är det inte lika tydligt som för alla andra. För mig är allt jag gör en skugga av vad jag kunde göra, borde göra.

Allt är kaos, huvudet är i kaos, tankarna flyger och far logiken säger mig att det är fel. Mitt tankesätt är fel och jag måste fatta att jag tänker fel. Men hur kan jag ändra mitt tankesätt när jag fortfarande med ord får höra att jag inte räcker till?




Image: Simon Howden / FreeDigitalPhotos.net

Om ni visste hur tung hopplösheten känns, saknaden av glädje i livet. Saknade av att känna en frihet och att inte bli taget för given hela tiden.
Alltid behöva medla mellan parterna. Stå vid sidan av och se hur varje familjemedlem är en fristående pelare. Som jag försöker dra samman koppla ihop till en stor enhet. Men alla stretar åt var sitt håll.
Var är min åsikt i denna eviga strävan att få alla sams. Vart står jag?

Jag känner hur hopplösheten kväver mig. Jag känner hur luften runt oss bär vår ilska allas arghet - som ett svart skynke. Luften låter det sväva och fladdra över oss och smitta av sig på omgivningen.
Skirt och vackert ser det ömtåligt ut. Nästan som en strimma rök. Men det är nästan okrossbart. Många års irritationer har vävts samman till detta vackra skynke, med en uppgift enbart - för att förtsätta förgifta oss med vår egna ilska.

Vad krävs för att vi ska kunna förstöra det. Vad krävs för att vi ska få se solen och himlen igen.
Om vi enas är vi starka, som en enhet är vi tåliga, som en familj kommer vi finna glädjen.

Snälla låt oss bli en familj igen!




Image: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net

Det gör så ont, mitt innersta. Mitt hjärta får sig en törn varje dag. Med ett ord, en tanke eller en blick som visar avsky. Jag försöker ge vad jag har, det är inte mycket det vet jag. Men orken är slut.

Jag ber om mirakel, om solsken och ibland om bara så lite som en vänlig gest.
Men jag får ingenting mer än tomma matriella ting. Utan känslor - där prislappen bestämmer att värdet är högt.

För mig hade värdet varit högre i en rödklöver enkel men handplockad. Med ord som var vänliga och generösa.

Missförståndet ökar mellan oss, finns det en väg tillbaka eller är det ändstation här. Är det inte något mer än så här. Är livet så svart eller vitt, finns ingen gråzon. Eller är det så att vi fastnat i den gråa zonen och inte kommer loss. Är det så att vi måste bestämma oss för svart eller vitt. Vill vi då samma sak?

Väljer vi samma färg?


Image: Arvind Balaraman / FreeDigitalPhotos.net

Känslor vad är det? Vad är det som händer med känslorna? Kan man styra vad man vill känna kan man styra om man inte vill känna? Hur kommer det sig att humöret sviktar så?
Varför blandar sig känslorna som en stor färgpalett. Rött grönt blått - Arg ledsen glad. Finns det en förklaring?

Orden bara tränger sig ur huvudet vill ner på pappret jag får en känsla av att de är osams. Jag försöker få till en mening och de bara hoppar runt som om det ena ordet vill vara före det andra.

Fortfarande trött fast kudden har fått känna tyngden av mitt huvud i några timmar. Den ena känslan efter den andra bestämmer för hur jag ska vara. Hur jag ska må. Inom mig målar jag upp en tavla med färger som ett collage av känslor. Det är ingen vacker bild jag ser. Mörka färger på varandra i ett virrvarr.
Tanken om att det är mina känslor som är så mörka och osammanhängade är skrämmande.

Vill ha något som dämpar mina känslor som dämpar min ångest.


Image: m_bartosch / FreeDigitalPhotos.net

Tröttheten är överväldigande. Några timmars sömn är som bortblåsta.
Visst vore det underbart att få sova bort sina bekymmer. Det vore väldigt behändigt. Bara somna  och vakna som en ny utvilad människa. Frisk full av liv och kraft. Full av ljusa härliga tankar.

Har funderat och kommit fram till att man skulle behöva ett kod ord.  Ett ord som gjorde att vardagen bröts att det liv amn lever stannade upp. Så själen fick en chans till vila och att ladda upp sig igen, för att man skulle orka ta itu med konflikter med vardagen på egen hand. För livet är väldigt frikostigt när det gäller att bjuda på problem.

Hur kommer det sig att mitt liv bestämt sig för att vara så generöst i det avseendet. Att det så frikostigt bjuder på allt jävelskap.

Ensamheten gör sig påmind Ett svagt försök att få lite vila i hopp om att sömnen kanske ska infinna sig med sin mjukhet och få min sargade kropp att vila bara för en timme eller två. Att ensammheten inte ska kännas så påtaglig. Med löfte om en dröm en härlig dröm om paradiset där inga bekymmer finns. Visst skulle det vara fantastiskt om man kunde tvinga sig till drömmar så fort man slöt ögonen. Drömmar om fantastiska sandstränder  med havet så långt ögat nådde. En öde plats i värmen någonstans.




Image: djcodrin / FreeDigitalPhotos.net

För en stund trodde jag att allt kändes ljusare, en strimma av hopp. En fridfull tystnad som försökte dämpa huvudvärken. För en kort stund kändes inte omgivningen lika tryckande. Det ger mig ett tillfälle att andas, att få dra in luft i lungorna, även om det gör ont.
Andetagen är tunga som om de kippade efter andan.
Försöker kväva en gäspning, desperat försöker jag svälja tröttheten, glömma orkeslösheten
jag andas in djupa andetag av den friska luften i hopp om att få känna ett sting av pigghet kankse tom bli lite alert.
Den strimma av hopp som infann sig tidigare känns suddigare och suddigare
Den tryckande känslan återfinner sig sakta men säkert som om den alltid funnits där och det är den plats den ska ha.
Jag önskar mig bort, så långt bort det går. Där jag får känna frid. Frid i kropp och själ. Frid i sinnet och en chans till återhämtning. En chans till att bli normal igen.



Image: Francesco Marino / FreeDigitalPhotos.net

Huvudvärken sprider sig ner i axlar och skuldror. Värker ger mig svettpärlor i pannan.

Frågan jag ställer mig är:
Hur ska detta sluta? Finns det ett slut eller hur kommer det att bli så här för resten av livet. Ögonen fuktar sig vill så gärna rinna över vill så gärna ge tårar på kinderna men förmågan är borta.

Masken jag tar på mig varje dag hindrar mig till att visa mina egentliga känslor, arghet, sorgsenhet inte ens en gnutta av glädje släpper den genom.

Ensamheten är tryckande, mörk, en tunnel utan ljus. Tröttheten gör sig påmind. Ett tryck över ögonen vill tvinga ögonlocken att stänga sig. En gäspning fäljs av en till, förtvivlat famlar kroppen efter sömnen.

För ett kort ögonblick återkommer minnesbilder från dagen. Få korta sekvenser vimlar förbi i en väldig fart, lite för fort för att jag ska hinna komma ihåg vad som hänt under dagen. Bilderna som andrar samlar på sig som minne förblir svarta hål för mig.

Funderingar:

När ska det vända? Finns ingen chans till förbättring?

En bitter smak i munnen, magsyran som stöter upp i rask takt. Huvudvärken gör sig påmind men även resten av kroppen känner jag av, varje detalj har sin svaghet. Ett svagt ögonblick och allt omkring mig tynger mina axlar, kväver mig.
Inom mig fäktar jag vilt, inom mig rusar ilska upp i ett hopp om att hitta ytan. Jag trycker ner alla mina känslor och hoppas att mitt liv ska vända blad och allt ska bli som det brukar.
Innan jag blev denna hjälplösa avskyvärda människa.

Varför är det inte tillåtet att prata om? Varför står folk och nickar förstående när de egentligen inte har den minsta aning om hur det känns.
Hur trångt livet blir, hur instängd i sig själv man blir. Hur svårt det blir att ta beslut och man hoppas på en stark axel att luta sig mot.
Hur svårt det blir att sköta omo sig själv hur jobbigt det är att ta på sig sin mask och förbli en glad uttåt tjej på morgonen, hur svårt det är att sköta om sina barn sitt hem sitt alt runt om sig. Hur orkeslös man blir....trots att man sover bort mesta tiden. Att man vaknar trött som man aldrig sovit en blund.

Hur lätt det är att låta alkoholen smeka strupen. känna den bränna i halsen. Sudda ut alla minnen från dagen få huvudet avtrubbat, kanske tom ett löfte om en natt utan grubbleri. Att man får sova en natt. Jag vill så gärna bara sova en natt.
Bara en natt.

Har jag inte förtjänat en natts sömn?